Kejsarens kusin, Erland Öste, har alltid varit en – om inte musikalisk – låt oss säga musikaliskt intresserad man. Under sin barndom brukade lille Erland göra allt i sin makt för att få saker att låta. Han sparkade på de kejserliga tjänarna bara för att höra deras klagoläten och kvidanden. Han smällde på varje kastrull och slog med varje soppslev i köket. Lille Erland klarade helt enkelt inte av tystnad. Han pratade oavbrutet eller så nynnade han på någon horribel melodi. Pojken hade, till råga på allt, en förskräcklig röst som knarrade värre än gångjärnen på det kejserliga palatsets väldiga port.
Saker har inte blivit bättre för Erland med åren. Idag är han femton år och har precis hamnat i målbrottet. Hans mindre smickrande personlighet och egenskaper har tyvärr inte lämnat honom, och som kusin till Kejsaren uppträder han varje kväll ett nummer för högdjuren på palatset. Obligatorisk närvaro råder och de som frångår regeln, som Kejsaren själv godkänt, straffas hårt; Magnus Bruse, den kejserliga andrakocken, fick så sent som i förrgår några rejäla piskrapp av Erland själv.
Så där står han, den i hemlighet avskydde och offentligt fruktade Erland Öste, och bjuder på sång med sin förvridna sjuka röst. Den enda som tycks uppskatta Erlands uppträdanden verkar vara Kejsaren själv. Vi får hoppas att det är av rent humoristiska själ, för rikets säkerhet och Gud vet vad.
Hursomhelst kommer dagen då kejserliga springare börjar sprida ordet om att ”Den framstående sopranen Erland Öste” kommer ge ett två timmar långt uppträdande i Svinhult. ”Obligatorisk närvaro” och ”kejserlig kusin” är meningar som med vikt betonas. Ryktet om Erland Östes förskräckliga röst har under en lång tid spritts vitt och brett över Setraks hushåll, och satt skräck i allt från bonddrängar till storslagna krigare. Så kommer dagen då Erland ensam träder upp på den stora scenen, för att möta allt annat än ett hav av människor framför sig. Där står bara de kejserligt anställda, som lite skamset tittar åt höger och vänster. Vadsomhelst, bara de slipper möta Erlands rosenrasande ansiktsuttryck.
Ilskan som sköljer över den kejserlige kusinen är total och han begär omedelbar närvaro av varje man, kvinna och unge i närheten. Så i regnet, med Erland kvar på scenen, rider en samling kejserliga soldater iväg för att få ihop en större publik. Soldaterna kommer snart fram till ett litet bondsamhälle men drabbas av komplikationer när bönderna sätter sig på tvären. ”Vi vägrar lyssna på den där bortskämda snorhögen” utbrister den mest frispråkiga av bönderna. Så soldaterna rider dyngsura tillbaka till de andra dyngsura kring scenen och berättar om böndernas vägran att närvara. ”Om de inte kommer hit fort som stuckna grisar ska de få kämpa för blotta livet” skriker Erland, som tycks ha blivit rödblå i ansiktet av förödmjukelsen.”
Bönderna dyker aldrig upp och tvingas strida mot de kejserliga soldaterna. Högafflar mot slipade klingor. Välj din sida!